– Det som kanske förvånade mig mest var hur ovidkommande det var för barnen om deras far- och morföräldrar hade en biologisk eller bonusanknytning. Enligt barnen var det helt bonusförföräldrarnas engagemang som avgjorde om det blev en släktskapsrelation. Antingen var de engagerade eller så var de inte det. Detta och inget annat avgjorde relationen, säger Linn Alenius, men tillägger att barnets ålder dock spelar roll.
Linn Alenius har gjort en kvalitativ studie vilket i det här fallet betyder djupintervjuer med 15-tal antal bonusförföräldrar (ett ord för bonusmor- och farföräldrar som forskaren introducerar i sin avhandling) och 13 bonusbarnbarn.
Hur upplevs dessa relationer av den äldre generationen?
– Det är tydligt att ens tidigare liv och kön spelar roll. Många män som får bonusbarnbarn upplever det som en andra chans att ge omsorg senare i livet. Bland kvinnorna däremot kunde man ana något som jag kallar omsorgströtthet. De kanske hade jobbat inom vårdyrken och gett så mycket omsorg att den förmågan nu blivit förbrukad.
både män och kvinnor var måna om att inte stå i vägen för biologiska förföräldrar. Dessa skulle ha som en ”förtursrätt” till barnbarnen
Du skriver att det spelar roll för den äldre generationen om bonusbarnbarnen är gemensamma eller den ena personens biologiska barnbarn. På vilket sätt?
– Det finns en övertro i den äldre generationen att biologiska relationer ska vara starka, att man alltid ska vilja umgås med sin biologiska familj. Allt annat är avvikande och lite skamligt. Ofta hjälpte kvinnorna i studien sina män att upprätthålla nära band med sina biologiska barnbarn, säger Linn Alenius Wallin.
Hon nämner också att både män och kvinnor var måna om att inte stå i vägen för biologiska förföräldrar. Dessa skulle ha som en ”förtursrätt” till barnbarnen. Om det fanns ett behov, exempelvis om den biologiska förföräldern var död eller frånvarande, då klev bonusföräldern in med större självklarhet.
– Men störst roll ansåg de äldre att mellangenerationen spelade, det vill säga föräldrarna. Det är denna generation som avgör om förföräldern blir insläppt och dikterar vad den äldre generationen förväntas bidra med.
Hur beskrev barnbarnen sina bonusrelationer?
– Barnen gjorde mycket mindre skillnad på bonus- och biologiska relationer, det viktigaste var att bli behandlad rättvist. Det vill säga så som de föreställde sig att ett biologiskt barnbarn skulle bli behandlat. När bonusförföräldrar engagerade sig såg barnen dem som ”riktiga” släktingar, och om de inte engagerade sig sågs de inte som släktingar alls, säger Linn Alenius och tillägger:
– Det var fler bonusbarnbarn som berättade att de hade förlorat kontakten med en biologisk släkting än med en bonussläkting. Om en biologisk förförälder inte var engagerad i barnets liv visste barnet inte varför, om det däremot var en bonusförförälder så fick barnet veta orsaken, att deras mormor och bonusmorfar hade gjort slut, till exempel.
Sannolikheten att en bonusförförälder förvinner ur barnens liv är väl större än om relationen är biologisk. Är inte detta problematiskt ur ett emotionellt perspektiv, att bli av med en kär anhörig?
– Jo, men i barnens berättelser framkom framför allt det var svårt att mista kontakten med en viktig bonusförälder.
– Vad som däremot är speciellt och som det inte talas så mycket om är att många barn har både bonussyskon och halvsyskon. Ibland intar deras förföräldrar en roll för samtliga barn i den nya relationen, och ibland inte. Det är inte ovanligt att aldrig ha träffat sitt halvsyskons andra förföräldrar.
Alla barn jag talade med kunde ge exempel på hur de tog hand om sina bonusförföräldrar och att det kändes bra att hjälpa till
Du skriver i din avhandling att barns roll som omsorgsgörare i familjer sällan blir framlyft, att barn främst ses som mottagare av omsorg? Vad menar du med det?
– Vi ser ofta omsorg som något som riktas mot barn, och att barn inte ska behöva ge omsorg själva. Trots goda intentioner osynliggörs därmed mycket av den omsorg barn faktiskt ger. Alla barn jag talade med kunde ge exempel på hur de tog hand om sina bonusförföräldrar och att det kändes bra att hjälpa till, både praktiskt och känslomässigt.
– Till exempel anser vuxna ofta att de leker för barnets skull men de barn jag intervjuade ansåg också att lek var något de gjorde för den vuxne, och barnen anpassade lekarna så att de passade bonusförförälderns hälsa och vigör.
Läs mer om Linn Alenius Wallins forskning i Lunds universitets forskningsportal